Avslutad Challenge

Så var den första 10 veckors utmaningen avslutad, med ett betydligt bättre resultat än väntat. Här kan ni läsa om vad jag ville uppnå. Utgången hade jag aldrig kunnat tänka mig. Jag älskar att träna, jag älskar att känna mig stark i kroppen, att kunna referera till mig själv som relativt vältränad eller påväg att bli. Jag har kommit igång starkt med löpningen, den träningsplanen jag hade från början är sprängd för länge sedan. Jag har på 10 veckor gått ifrån att vara spyfärdig efter 2 km i galet lugn takt till att springa 6 km i lugn takt och knappt få höjd puls, eller springa 3 km på 15 min och känna att jag kan ta i lite till. Men jag har fuskat med plankor! Aja baja!

Jag inledde på en vikt på 73 kg (!!!!!!!), efter månader av stränga hårda powerwalks dag ut och dag in hade vågen stått still. Jag ville med denna utmaning kicka igång kroppen, tyckte jag satte målet för den tiden högt, till 65 kg. Som ni vet passerades den gränsen någonstans i mitten av februari, ner förbi 70 kg gick fort. Till 65 relativt fort, sen har det gått trögt och fortsätter att gå trögt, men jag deppar inte för det. Just nu väger jag ca 62,5 + – 0,5 typ, beroende på när på dygnet. Jag har tappat över 10 cm på bara midjan och gått ner strax över 10 kg, på bara 10 veckor! Visst har jag dessa veckor valt bort fikabröd, läsk, alkohol, och godis, men jag har å andra sidan ätit otroligt god mat. Vi lagar numera så mkt roligare och godare mer näringsrik mat, jämfört med förut.

Kroppen känns smidigare och de mesta av mina kläder är på tok förstora, framförallt byxor, de är lite mer känsliga för viktsvängar, toppar är lättare de har ett bredare spann.

Men den största vinsten just nu är löpningen, jag njuter av den, jag avancerar både i tid och i distans. Jag har gått ifrån noll träning till att träna 5-6 pass i veckan, varierat med löpning, styrka hemma och ett och annat grupppass på gymmet. Och verkligen göra dem för att jag vill, för att jag ser skillnad på kroppen och känner skillnad.

I helgen när det är ljust ute när jag är hemma ska jag ta foton. Halvvägs har ni ju sett och jag tycker inte att det hänt så mkt mer, kanske på armar och ben, men jag ska fota iaf.

Kosten har jag skött så gott som prickfritt hela vägen fram, bortsett från de gånger jag lagt in som fridagar, bland annat när Alvin fyllde år. Jag äter 5 ggr per dag, jag är sällan hungrig, eller jo nu på jobbet är jag lite hungrig emellanåt, men det är nog att kroppen vänjer sig, äter ju frukost så tidigt nu.

Men nu blickar jag framåt, jag är stolt över det jobb jag presterat hittills men jag kan inte leva på gamla meriter, nu är nu, och det är en ny 10 veckors period som stundar. Mer om den i ett eget inlägg.

Mitt mål var att bli en sån som gillar att träna, som älskar att springa och att komma i mina jobbkläder, mina uniformsbyxor rasar av, de är på tok för stora, skjortorna är luftiga och jag älskar att träna och att springa! Jag känner att jag lyckats så här långt! Jag planerar måltider och träning och jag genomför och presterar!

Annonser

Hemmapappan!

Hur går det här hemma då? Toppen skulle jag svara! Danne och barnen har det toppen. Jag är verkligen glad över att Danne vill vara hemma och att han får chansen att vara det, att vi har möjlighet att göra så här!

Jag är imponerad av honom! Denna vecka har fungerat jättebra! Världens bästa pappa, inte för att jag trodde annat! Stina har längtat sen Alvin kom, på att pappa ska vara hemma! Imorn möter jag upp familjen på Stadium Arena för att besöka bomässan en sväng! Sen ska vi hem och göra hemgjorda laxburgare på kavring serverade med mandelpotatis och rostade rotfrukter. Mumsigt det låter va? 

Träningsveckan så här långt

Första veckan på jobbet och första veckan med nya träningsplanen, med mer löpning. Det har tagit emot att ge sig iväg när barnen var vakna för att få löpa i ljuset. Så idag trotsade jag min rädsla för att löpa i mörker, efter att ha skjutit gårdagens planerade löppass fram till idag. Tog tjuren vid hornen och åkte med mina föräldrar 3 km, hoppade av och joggade hem. Det var galet lätta ben, såå skönt då veckans träning innan det känts seg, trist, tung och tråkig, den har gjorts på rent måste och jävlaranamma. En klapp på axeln till mig själv dock som om än med lite ändringar genomfört någon form av träning varje dag hittills.

Planen för veckan var följande:

Måndag- löpning 3,5 km

Tisdag- Nikepass 45 min

Onsdag-Löpning, intervaller med uppvärmingskilometrar 1,5 km

Torsdag- magpass 45 min

Fredag- vilodag

Lördag- distanspass 5-6 km

Söndag- vilodag

Så här ser utfallet ut så här långt:

Måndag- Löpning 3,5 km och 15 min magträning samt 15 min armar

Tisdag- 45 min intensiv träning, gick igenom hela kroppen

Onsdag- 50 min tabata, blandat puls och styrka för hela kroppen

Torsdag- 3,2 km löpning och 4 minuter intervaller.

Fredag blir som planerat vilodag, lördag likaså, dock kommer jag att tillbringa hela lördagen ute så lite aktiv vila blir det. Söndag planerar jag ett 6 km löppass på morgonen innan jag åker till Limmerhult. 

På söndag går jag i mål med denna challenge. Ska försöka hinna sammanfatta allt under söndagen eller senast måndag. Men vi kickar nog igång en ny utmaning, denna mer fokuserad på träningsresultat.

Efter kvällens löpning så känns det kul igen, veckans envetna tränande har gett resultat, dessutom går jag varje dag 1,7 km till jobbet från bilen och samma sträcka tillbaka till bilen igen. Härligt är det! Hoppas det kickar igång förbränningen också för lite bukfett måste bort om det ska bli nån snygg mage till sommaren =)

Snaaart en vecka!

Snart har jag avverkat en vecka på jobbet. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var tungt, för det är det, inte att gå upp, inte att jobba utan att inse hur lite tid jag får tillbringa med barnen. Min och Dannes tid tillsammans är ju oförändrad, men tiden med barnen har komprimerats rejält. Ändå jobbar jag in lunchen och åker till jobbet till kl. 7 för att kunna komma hem senast 16.30. Men det är ändå bara 2,5 timmar vaken tid med barnen innan dom ska sova. Och det mina vänner är något som tar hårt på mig just nu.

Det var verkligen inget jag räknat med utan jag hade liksom inte en tanke på att det skulle bli så jobbigt. Det är i alla fall bara att bita ihop, så här ser livet ut just nu. Jobbet i sig är kul, det är kul att träffa jobbarkompisarna igen och att klä på sig fina skjortor och boots igen =) Å imorn har en vecka gått, dock ska jag iväg hela helgen på träning med Sting så helgens barntimmar går bort tyvärr, men det är bara att kämpa på. Det kommer en helg snart igen och sen är det påsk och då är det långledigt och vips är sommaren här!

Förlossningsberättelse, Alvin

Tänkte att det kunde vara på tiden med en förlossningsberättelse, från när Alvin kom till världen. En långdragen historia som jag ska försöka korta lite åt er.

V. 41+5 bestämde sig äntligen Alvin för att det var dags att se dagens ljus. En ny erfarenhet eftersom Stina valde att komma ut redan i v.35+4 om jag inte minns fel.  Veckan innan Alvin kom, hade vi varit in en gång för att det gjorde så vansinnigt ont på ett nytt sätt, förmodligen kan jag nog säga i efterhand att jag var sjukt rädd. Rädd för att nåt skulle gå fel och därför åkte vi nog in en gång för tidigt helt enkelt. Sen var jag vid det laget så less på allt så jag önskade nog att de skulle sätta igång mig.

Under helgen som var hade jag ont, till och från men inget ihållande. Det var inte förrän måndagskvällen den 21/2 2011 som kände att det började dra på lite i det onda, fick också för mig om man läser journalen att vattnet började sippra, för i journalen bedöms det inte förrän när vattnet går ordentligt som att jag hade någon vattenavgång. Hursomhelst, så avvaktade vi hemma, vi såg en film och gick sen och la oss. Vid 2 tiden vaknar jag på exakt samma sätt som med Stina, av att jag känner mig kissnödig men att det liksom bara flyter ut, luktar på det och mindes lukten från sist. Inget kiss utan vatten. Kissade lite men gick sen och la mig igen då det inte gjorde ont.

Under natten tilltar det lite, men jag kan sova emellan det onda. Under morgonen den 22/2 2011 ringer jag in till förlossningen och de ber oss komma upp på en kontroll. Denna dag hade jag även en tid hos min BM som jag ringer och avbokar. Vi tar det lugnt, packar lite, lämnar Stina på dagis och fixar så att hundarna blir hämtade, det känns men gör inte ont ont.

Vi kommer in till förlossningen vid 12 tiden, jag undersöks och ”man” misstänker ingen vattenavgång, men enligt värkmätaren så har jag kraftiga sammandragningar och de förstår att det gör ont, då de är relativt långa och ”höga”. Jag fick en coctail med smärtstillande och order om att hålla mig i stan, röra på mig och äta en ordentlig lunch och komma tillbaka till kl. 14. Det var svinkallt ute så vi tänkte att vi åker till Hageby Centrum en sväng det är ju stort, man kan gå mycket, äta nåt och hålla oss sysselsatta. Efter 2 minuter där inne fick jag panik, det tilltog i det onda och jag ville bara därifrån. Stark mat ville jag ha, kanske inte det smartaste valet så här i efterhand men kändes smart då. Så vi käkade lunch på spicy hot, mitt i lunchrusningen, försökte sitta lugnt och äta min mat, inte helt lätt bland folk. Vi köpte godis, dricka och lite på hemköp och körde sedan upp till vrinneviskogen för att gå en promenad. Vi tog oss runt den lilla upplevelsestigen (1,5 km, snacka om tempo) på 45 min.

Väl tillbaka på förlossningen blir vi inskrivna pga av att sammandragningarna är så starka. De vågade inte släppa hem oss, ifall det skulle gå fort, trodde de ja. Vid den tiden är jag endast öppen 3 cm och 1 cm av livmodertappen kvarstår. Frustrerande efter en hel fm med onda sammandragningar. 1 timme senare har inget hänt mer än att jag fortfarande har det tufft med sammandragningarna. Minns att det kändes riktigt tungt att kämpa och sen få beskedet att det stod still. Det var ju så det var med Stina och det sluta ju i snitt efter 4 dagar.

Jag får äntligen lägga mig i badet, som jag längtat och där blir jag kvar i nästan 3 timmar, Danne hjälpte mig att byta vatten hela tiden då det kallna stup i kvarten =) På slutet minns jag att han fick hålla i mig för att jag inte skulle sjunka under vattenytan när det gjorde som mest ont. Det var skönt i vattnet, jag körde duschstrålen hårt på magen när sammandragningarna högg tag.

Vid 19 tiden går jag iallafall upp, då jag kände att jag började bli så trött. Då har jag kämpat i  som sagt ytterligare 3 timmar och vid undersökningen har fortfarande ingenting hänt, men samtidigt som de undersöker går vattnet med full kraft och enligt konstens regler bedöms nu förlossningen vara igång och vi flyttas till en förlossningssal.

Jag minns att barnmorskan strax innan hon undersökte mig frågade om smärtlindring, men jag svarade hurtigt att jag vill klara mig utan så långt som möjligt. Sen gick vattnet och helt plötsligt togs det onda till en ny nivå och jag bad om allt =) så vid 20.00 får jag börja med lustgasen som snabbt trappas upp till max. Och jag har till mitt stora förtret endast öppnat mig 1 cm nu på hela dagen.

Kommer knappt ihåg timmarna mellan 20-22.00, de var tuffa och jag försökte verkligen kämpa på med lustgasen, kände mig full, tappa kontrollen och kände att jag och Danne inte riktigt jobbade ihop, utan det var jag och lustgasen, självklart var det inte så men jag fick lite panik. Grät och bad om förlåtelse till Danne för att jag varit otrogen, med.. lustgasen.När inget hänt vid 22, mer än att smärtan trappats upp successivt, så ber jag om en EDA, trots mina rädslor för att det ska avstanna som med Stina. Barnmorskorna tycker att jag är klok som vill ha den då de ”Hoppas” att det kan hjälpa kroppen att slappna av och samarbeta. Kan lova att det var en lång timma innan narkosläkaren äntligen kommer och kan lägga den. Em och kvällen hade vi trott och hoppats på att Alvin skulle ha kommit innan skiftbytet, men så blev det inte, utan vi välkomnade som vanligt ett nytt skift =/

Sen fortsätter kvällen och natten, jag vet att jag är hungrig, men får inte något att äta, surnar till men det var ju såklart för de misstänkte att det inte riktigt skulle gå vägen utan snitt, därför får jag fasta i förebyggande syfte. Jag minns att jag noterade att det skreks utanför och i rummet brevid, barnmorskorna kom in och sprang ut lika fort, de hade fullt upp, det föddes små knattar i rummen brevid men inte i vårt rum. Jag har nu i efterhand svårt att förstå varför jag skulle vara så envis att föda vaginalt. De diskuterade flera gånger ett ev. snitt, men jag fortsatte att vägra. Vet att de hade akutsnittat om det behövts men de ansåg nog att det borde blivit ett planerat snitt under kvällen.

Vid 2 tiden på natten upplever jag att jag blir skitnödig, tjohej krystvärkarna började smyga sig på, problemet var bara att jag endast var 7 cm öppen, så de kopplade ett värkstimulerande dropp och fäster därmed elektroder på Alvins huvud för att ha bättre koll på honom. Droppet ökas hela tiden och jag får ligga och hålla emot krystvärkarna som jag upplevde det. Oerhört uttröttande och med tanke på gårdagsnattens sömn så börjar jag bli rejält trött. Förmodligen försökte han ta sig förbi den sista biten här, för jag börjar såklart att kräkas.. typiskt mig.

Jag märkte att barnmorskorna och även läkaren började bli fundersam, för helt plötsligt var de närvarande hela tiden och, det var alltid någon kvar och läkaren sprang in och ut och mumlade, skakade på huvudet och bröt på sin ryska. Vilket gjorde mig nervös, jag minns att jag skrek att han kommer nu han kommer nu, om det ändå varit så lätt =/

Strax före 6 börjar mina ordentliga krystvärkar, men vid den tiden är jag så utmattad av ”förspelet” och bedövad att jag har svårt att finna styrka och kraft och rätt muskler att krysta. Strax efter 6 börjar Alvin börjar må ganska dåligt och hotas av syrebrist, inte akut men de har stenkoll, rummet fylls med folk, jag får testa både det ena och det andra, dra i ett lakan bland annat. Sedan sker allt i en rasande fart, Danne hamnar bakom mig, en av de största barnmorskorna hänger över mig och skriker nu måste du ta i ordentligt nu måste han ut, samtidigt kommer läkaren och klipper mig och fäster en sugklocka på Alvins huvud och sen börjar hon dra, medan barnmorskan handgripligen kastar sig över min mage och riktigt trycker ut Alvin som vid den tidpunkten har rejält låg hjärtfrekvens. Det hela gick väldigt fort, när detta skedde, helt plötsligt var han ute, jag minns att jag fick kika fort sen sprang de med honom. Han var slapp, blå och väldigt medtagen. Han hade inte sjunkit ner i bäckenbotten ordentligt när han var tvungen att komma ut, vilket ledde till att allt hände. Hans hjärtljud var nere på 5-25 slag per minut. 06.25 sjönk hjärtljuden och 06.32 var han ute, långa 7 minuter kan jag tänka mig för personalen, själv hade jag noll tidsuppfattning och  Danne var likblek i ansiktet och rejält skärrad.

Han fick andas i en mask och neo-jouren tog hand om honom, de stod redo liksom ett op team inne på förlossningsrummet när han kom. Men han hämtade sig tack och lov ganska fort. Stackars Danne som ännu en gång fick kuta efter läkare som sprang iväg med vårt barn. Själv låg jag kvar, ganska ovetandes om vad som hänt, bluddrade mest på hög på allt smärtstillande och all lustgas som jag förövrigt vägrade släppa under hela tiden, ville inte kissa om jag inte fick ha med mig den in på toan, när den inte räckte surade jag ihop. Men jag fick ha kvar den efter förlossningen när de sydde mig eftersom jag hade en djup vaginal bristning som var tvunget att sys, samt en perinealruptur. Enligt min förlossningsjournal bedömdes den som komplicerad. Jag är besviken på läkarna i samband med det då ingen förklarade vad som hänt, hur illa det var eller hur mycket jag sytts.

Efter en stund kom Danne in med lilleman och jakten på ett namn tog fart innan, jag totalt försvann in i smärtans värld. Såret i mitt underliv, fick ett hematom som en blodfylld knöl som tröck mot allt och gjorde vansinnigt ont.

Min förlossning var långt ifrån en bra upplevelse, i efterhand hade jag nog kanske önskat att jag valt att planera ett kejsarsnitt. Anledningen till att jag inte ville det var att jag hade så ont efter mitt snitt med Stina. Men jämfört med den smärtan som jag hade efter förlossningen med Alvin så var den piece of cake. Jag hade hysteriskt ont och minns när Dannes mamma kom (hon jobbar på sjukhuset) att jag bara ville dö. Det var olidligt och jag fick mer och mer smärtstillande som mest gjorde att jag hade svårt att hålla mig vaken, med i huvudet och glad. Jag blev nedstämd, yr och illamående, men smärtan kvarstod. Inte förrän till kvällen började jag få mindre ont och kunde flyttas till BB.

Alvin var ute och han mådde bra, det var såklart huvudsaken. Jag är för envis för mitt eget bästa kan man konstatera iallafall. Den 25/2 2011 fick vi åka hem, jag med ett underliv som knappt gick att sitta på än mindre göra toalettbestyr med. En Alvin som var så lång att han inte kunde ha några kläder vi hade med oss, jag trodde jag skulle få en liten mini igen, men ut kom en lång och ståtlig pojke som vägde 4140 gram och var 54 cm lång. Strl 44-56 hoppade han över och gick direkt på 62, men oj vad han såg mager ut stackarn =)

Eloge till er som orkat igenom allt. Hoppas inte jag skräms, för det vill jag verkligen inte och om vi någon gång ska ha fler barn så får jag inte föda vaginalt utan då blir det ett planerat snitt, var bland det första personalen på förlossningen sa till mig. Min kropp är inte gjord för att föda barn tyvärr. Jag har inga problem att bära dem men att föda dem vaginalt är inte ultimat för mig, då mitt förlossningsarbete går väldigt trögt, vilket kan vara farligt för både mig och barnet.

 

 

Dag 1

Första dagen på det nya året är snart till ända. Även första dagen på min challenge som jag genomför med en hel del pepping, goda råd och initiativ från Lovisa Sandström som är PT på Sats i Stockholm. Hon drog igång denna utmaning via sin blogg där hon kallar sig Lofsan, utmaningen blev sedan  en grupp på Fb.

Vilken start sen då på det nya året, ätit bra, till och med haft svärföräldrarna på besök bjöd dem på Key Lime Pie tog själv en avocado innan de kom för att stilla suget och drack sen te som sällskap. Druckit vatten inga mängder men mer än jag brukar, gått min sedvanliga PW (7km) i snö som vräkte ner till och med utan hundarna.. plankat i två omgångar 3*1 min med 30 sek paus och testat på övningarna i Tabatapasset som Lovisa Sandström (Lofsan) har på sitt YouTube konto!

Imorgon, ska de utövas på riktigt ute i trädgården medan barnen leker/sover. Jag är riktigt förtjust i hemmaträning! Jag hoppas innerligt att detta är något som jag kommer att älska, och att detta blir min nya livsstil. Dock får det inte ta upp all min fria tid, då barnen och hundarna fortfarande är mina allt. Sting och jag ska fortsätta att utvecklas och jag väljer att se denna utmaning, denna livsstilsförändring som något positivt i det. Han får konditionsträningen i PW:sarna samt passivtetsträning i Tabatapassen.

Nu tar jag mig först an dessa 10 veckor!